Hur kan vi hjälpa vår dotter som har förlorat i vikt och inte vill gå till läkare?

Hej orolig mamma!

Tack för ditt mejl. Jag hör att er dotter har förlorat i vikt. Du skriver att hon har haft problem med magen men att du också har en oro om att det skulle kunna handla om en ätstörning.

Reflektioner kring ätstörning och viktnedgång

Det är bra att du reflekterar kring olika möjligheter. För det är något att tänka in, när en ung tjej förlorar vikt, att det skulle kunna vara en ätstörning. Jag undrar om ni har noterat hur hon äter, och om hennes ätbeteende har förändrats den senaste tiden?

Brukar hon äta tillsammans med er eller utanför hemmet eller själv? Har det skett någon förändring i vad hon vill äta, exempelvis som nyttigare mat eller annan typ av kost? Jag undrar eftersom det är vanligt vid ätstörning att ätandet eller kontrollen av maten är något man vill hålla hemligt. Detta för att inte störas i den kontroll man gärna vill ha över matintaget.

Det är också vanligt att bli ”petigare” med maten, på så sätt att man bara kan äta vissa saker. Man tar bort det som är onyttigt, eller börjar med någon speciell kost där viss mat plockas bort. Att ha problem med magen kan också handla om detta, det vill säga, vara en anledning till varför en inte kan äta så mycket som innan. Allt detta behöver givetvis inte betyda en ätstörning, men om hon samtidigt går ner i vikt bör man fundera över den möjligheten precis som ni gör.

Samband mellan psykiskt mående och ätstörning

Du skriver också att hon har varit med om saker som du tror kan vara grunden till hennes mående och potentiella ätstörning. Om det är så att hon har varit med om jobbiga saker så kan det precis som du säger uttryckas i symptom, som exempelvis en ätstörning.

En ätstörning kan ha många funktioner, som du kanske har läst om. Du skriver att det är komplext, och det är det. Det kan handlar om någon som behöver känna kontroll över sin tillvaro. Efter att ha varit med om saker som personen inte har haft kontroll över. Ett enkelt sätt att få kontroll är då att kontrollera matintaget, vilket kan ge positiva känslor – särskilt i början, dvs man får äntligen känna att man styr över något.

Det kan också vara en form av självskadande, dvs ett sätt att straffa sig själv om en inte upplever att man är värd att må bra. Eller ett självskadande där man vill känna något som gör fysiskt ont, som hunger. Hellre än att känna ångest som kan vara mycket svårare att bära. Självskadande handlar ofta om att förflytta det som gör ont, från det inre (diffus ångest och jobbiga tankar) till det yttre (fysiskt ont i kroppen). Det kan också var en kombination av allt ovan, eller ytterligare faktorer. Som sagt, en ätstörning är komplex.

Motstånd mot att söka hjälp

Det som är viktigt dock att ha med sig är att det ofta är ett sätt att på olika sätt undvika eller komma ifrån ångest och jobbiga tankar och känslor. När man ber någon med en ätstörning att till exempel äta mer än vad hen har planerat, så väcker det en enorm ångest. Allt det som personen har velat undvika genom sin kontroll av maten väcks så att säga till liv igen, och det är därför man kan möta ett enormt motstånd.

Nu vet jag inte om din dotters motstånd mot att gå till läkare handlar om detta. Eller om det också handlar om en allmän ovilja att gå till en läkare då hon inte blivit väl bemött tidigare. Kanske handlar det om en kombination av båda? Kanske kan det underlätta att boka en läkare via webben istället. Vissa läkare erbjuder webbtid och det kanske kan kännas lättare för er dotter som ett allra första steg?

Hur ni kan närma er henne

Jag hör att ni har försökt prata med henne, och det är jättefint, för det är där man behöver börja. Försöka nå fram, och precis som ni har gjort, utgå från det man ser. Att ni är oroliga för henne och undrar hur hon mår. Det är bra att försöka fokusera mer på måendet i första hand, för det är ju så att säga det underliggande som ger symptomet ätstörning.

Samtala om måendet och undvik försvarsställning

Det är oftast också lättare att nå fram när man pratar om måendet, och inte primärt det faktum att hon inte äter – vilket annars kan göra att hon blir defensiv – dvs känner att hon måste försvara sig. Jag hör också att ni pratar om att det är viktigt att hon får i sig näring, och det helt rätt för så är det ju. Det finns dock en risk att hon inte lyssnar på detta, om det är så att ätstörningen används av de anledningarna som beskrivet ovan. Då spelar det ingen roll om hon får i sig näring eller ej, eftersom det är viktigare att hålla borta ångesten.

Fortsätt samtala och visa förståelse

Nu vet jag inte hur hon har besvarat era kontaktförsök, om ni har kunnat prata eller om hon har slutit sig själv och inte svarat eller varit kortfattad. Det jag rekommenderar är oavsett att ni fortsätter försöka närma er henne, och då med måendet i fokus. Dvs att ni ser att hon inte mår bra och vill hjälpa henne med det.

I bland kan det underlätta att försöka ställa undersökande frågor utan att direkt ha en lösning till hands. Vad jag menar är att gå in i dialogen med er dotter enbart i syfte att förstå och få veta mer om hur hon har det och inte primärt med tanken att ni ska ha en plan eller lösning vid slutet av er konversation.

Det kan göra att er dotter inte blir lika defensiv och på sin vakt (om detta hänt tidigare) och att ni kan få en bättre förståelse för vad hon bär på. Bättre förståelse gör också att det blir lättare att hjälpa.

Kanske kan ni fråga om hon har ångest, och när hon får det? Och hur går tankarna då? Vad gör hon när hon får ångest? Kanske kan ni också fråga vad hon behöver från er? Är det så att hon har ångest och mår dåligt men inte vill prata om det med er, kan man också förslå att hon går till någon och pratar (exempelvis kurator på UMO). Alternativt vänder sig till en stödchatt för att ventilera det hon bär på. Exempelvis våra chattar.

Föräldrastöd och nätverk

Att prata med henne såhär är dock lättare sagt än gjort, det förstår jag. Det finns få saker som är så maktlösa som att stå bredvid och se sitt barn må dåligt.

En annan sak jag rekommenderar är också att ta kontakt med andra föräldrar som har barn som har drabbats av en ätstörning – om det nu visar sig att din dotter kan ha drabbats. Det finns exempelvis sådana Facebook-grupper.

Med det sagt, bör en också vara medveten om att det kan vara väldigt individuellt hur det går för de som drabbas och orsaker som ligger bakom, så det som gäller för andra behöver inte nödvändigtvis gälla för en själv. Det kan dock oavsett vara fint att känna till andra som är med om ungefär samma sak och därigenom få stöttning.

Professionell hjälp och resurser

Jag hör att du har försökt ringa olika nummer men inte fått svar. Nu vet jag inte var i landet ni befinner er, men om ni är i Stockholmsområdet finns Stockholms Centrum för Ätstörningar (SCÄ) som också behandlar den som är över 18 år och uppåt. Även om ni inte befinner er i Stockholm så finns deras telefonrådgivning måndag till fredag 11-12 på telefonnummer: 08-123 44 100. Det går också att chatta i deras chatt ”Alltid öppet”.

Om ni upplever att hon fortsätter att gå ner i vikt, kan det behövas att ni bokar ett möte med henne hos läkare eller ätstörningsklinik trots motstånd.

Då utgår ni från att ni är oroliga över henne och att ni därför måste göra såhär trots att hon inte vill. Det kan kännas hårt men är ibland också det som behöver göras, särskilt om hon har en ätstörning och förnekar den.

Jag hoppas att ni hittar en väg framåt i detta och önskar er varmt lycka till.

Varma hälsningar,

Tjejzonen