Hej Ledsen mamma,

Tack för ditt mejl. Du beskriver en situation som är svår, både för din dotter och för dig som jag anar känner det som att du maktlöst står utanför och tittar på? Ofrivillig ensamhet är inte lätt. Dvs då ensamheten inte är självvald, eftersom det lätt leder till en sviktande självkänsla som du skriver. Kanske en känsla av att inte duga eller att bli bortvald. Särskilt sårbart kan det kännas under skolåren då man på något vis är tvungen att befinna sig i ett särskilt sammanhang. Dvs den skola man för närvarande går på. Det är inte lika lätt som det är i vuxen ålder att byta miljö.

Ofrivilligt ensam i skolan

Från vad du berättar så låter det som att hon har haft otur. Du beskriver henne som en helt vanlig tonåring vad gäller utseende, kläder och humor. Men så kan saker hända ändå, som i hennes fall i sexan då hennes bästa vän blev hemmasittare och försvann. Jag kan ana att det var svårt i sexan då klassen säkert redan var väldigt grupperad, att då hitta någon annan att umgås med. I nian hittade hon visserligen kompisar men kanske inte så lojala sådana, med tanke på hur det blev efter den avbrutna festen.

Ensamhetens särskilda utmaningar i tonåren

Det är klurigt med ensamhet, och som du så klokt skriver så är det känsligt, mer i vissa åldrar  än andra. För tonåringar i skolan kan det exempelvis kännas viktigt att ingå i grupper. Att det kan bli nästan som att ensamhet skulle smitta, eller som att hon skulle vara konstig, vilket givetvis inte är fallet. Man önskar så att man bara kunde ändra dessa förhållanden, och än mer som förälder.  Du beskriver att ni har försökt med aktiviteter utanför skolan, men att det även där kan vara svårt att bli insläppt, för att de som är med där tar med sina kompisar.

Om katastroftankar och att hitta sin plats senare i livet

Jag förstår att du får en del katastroftankar, ”tänk om hon blir ensam hela livet”. Det är lätt att få katastroftankar, när man inte ser en lösning på ett problem eller när man av naturliga skäl blir känslomässigt engagerad. Säkert vet du det här redan, men jag säger det ändå, att många personer inte hittar sitt ”crew” i gymnasiet. Det är istället först senare, på universitetet. På den ort dit de flyttar, på sitt jobb eller andra ställen som de hittar de personer de sen kommer att umgås med. Att hon är ensam nu betyder absolut inte att hon blir ensam livet ut.

Betona att detta är en period

Utan detta är en period, just i det sammanhang hon befinner sig nu, i den skola hon går. Du funderar på vad du kan göra och en sak kanske kan vara just det. Att förmedla att detta som händer nu endast är en period av hennes liv? Många som går i skolan kan känna just att ”det alltid kommer att vara såhär” och så är det ju inte. Det kommer ett helt liv sen med massor av olika miljöer att vistas i och det kommer inte alltid att vara så som det blev i grundskolan eller gymnasiet. Detta eftersom ofrivillig ensamhet ofta handlar om just miljön man har hamnat i. Den kan vara svår att bryta utan att först byta miljö.

Sommarens utmaningar och normen med vänskap

Jag kan dock förstå att det kan kännas som en klen tröst nu när hon fortfarande har ett tag kvar i gymnasiet. Du beskriver att sommaren nu också kommer när social media flödar av kompisgäng som gör roliga saker tillsammans. Vilket givetvis känns tufft om man inte har kompisar. Normen är ju tyvärr att alla har kompisar, vilket är långt ifrån sant. Enligt statistik från Friends så känner nästan en fjärdedel av skolbarn sig ensamma eller är rädda för att bli ensamma på rasten.

Testa syftesdrivna aktiviteter

Jag tror dock, kanske som du, att det kan vara svårt att ”ta sig in” i de redan etablerade grupperna som finns i skolan. Ni har som du beskriver testat olika aktiviteter och jag vet inte vilka typer av aktiviteter det är. Jag får emellertid en tanke om att det skulle kunna vara värt att testa organisationer som drivs av något särskilt syfte. Då menar jag inte aktiviteter som fotboll, dans osv, utan mer en aktivitet där alla arbetar för samma sak eller mot samma mål. Exempelvis frivilligorganisationer som kämpar för olika saker som för kvinnor, djur, miljö, mobbning osv. Kanske kan det var något att bli ungdomsledare för barn eller att delta i politiska organisationer, ungdomsförbund, kyrkan eller liknande, beroende på vad som tilltalar din dotter och vad som finns tillgängligt där ni bor.

Det gemensamma syftets kraft

En tanke jag får är att ett gemensamt syfte kan göra att man blir en grupp där det gemensamma syftet blir ”klistret” som håller samma gruppen snarare än andra mer individuella attribut (som om någon har andra kompisar, samma intressen osv). Kanske kan det kännas lite befriande om man har en dålig erfarenhet av att komma in i grupper? Kanske kan du tillsammans med din dotter utforska intressen hon har, vilka sakfrågor hon skulle vilja engagera sig i, och söka efter sådana organisationer?

Gemenskap online och nya miljöer

Ofta kan engagemang i någon fråga göra så att man bitvis ”glömmer” det primära syftet, dvs att skaffa vänner, vilket gör att det bli mer avslappnat. Annars är det lätt, som din dotter säger, att det blir stelt, kanske just för att man så gärna vill något.
Kanske kan din dotter också, om hon inte redan har gjort det, gå med i grupper på nätet utifrån sina intressen? Det är givetvis inte samma sak som IRL, men kan likväl erbjuda en gemenskap med andra. Ibland kan det också hjälpa att bara komma bort en liten period, som att åka iväg på språkresa, ungdomsläger eller något annat, där man får träffa andra ungdomar som inte känner varandra sen tidigare, i nya miljöer.

Din dotters tid kommer

Jag förstår som sagt att det är svårt, att det är så lätt att hamna i en känsla av vanmakt. Det man vill kommunicera är att hennes tid kommer. Det är kanske inte nu, men den kommer.

Hoppas att ovan förslag hjälper något. Som sagt, hon är långt ifrån ensam i det, även fast det nog känns så.

Önskar dig och din dotter ett varmt lycka till.

Varma hälsningar,

Tjejzonen