Tjejzonen fyller ett hål i samhällsväven

Vart vänder man sig som ung tjej klockan 21 en lördagskväll när man har stark oro, kanske är mitt i en panikattack, självskadebeteende, precis kräkts upp middagen eller har tankar om att ta sitt liv? Det är dessutom sommarlov, vardagens rutiner är borta och i morgon ska familjen ha grillfest och kompisarna vill gå till badstranden för att äta glass. Ångesten bultar och de elaka tankarna inne i huvudet blir bara värre och värre…

Tjejzonen medverkade i SVT Morgonstudion i onsdags 17 juli för att prata om ätstörningsproblematik. Vi skrev även en debattartikel i Aftonbladet som publicerades på midsommarafton där vi gav tips till anhöriga kring viktiga tecken att hålla ögonen på. Här nedan vill vi utveckla våra tankar och få med det som inte ryms i en begränsad mängd tecken eller under några få sändningsminuter.

Tjejerna vi möter genom vårt stöd berättar för oss om att många andra verkar tror att det är så lätt att bara börja äta, eller att bara sluta ha de här tankarna. Men det är mycket svårare än man tror. Mat kan vara otroligt laddat och vi får försöka förstå att det är inte en vanlig måltid som ligger på tallriken. Det är så och så många kalorier som kräver så och så mycket kompensation för att bli av med. 

Det är jobbiga tankar som kanske talar om för dig allt som är fel med ditt utseende. Det kan vara en känsla som ligger där på tallriken, om att du inte är fin och värdefull, utan tjock och äcklig. Och att då undvika måltiden, kan för den med problematiska tankar kring mat, vikt och kropp, te sig som det allra bästa alternativet, och det som ger mest lindring för stunden. 

Någonstans måste vi försöka förstå att de som har de här tankarna inte ser situationer på samma sätt som friska tankar gör. Så det går inte heller att komma med sin egen friska logik när man pratar om det, utan man måste försöka möta personen där den är. Vilket vi ser som en grundpelare i vårt stöd på Tjejzonen. Vi möter tjejerna just där de är just nu, och utgår ifrån deras situation, deras tankar och upplevelser. Och därifrån kan vi samtala och ge stöd. Att lyssna, och försöka förstå, är vår utgångspunkt. 

Denna ljuva sommartid… Absolut inte för alla!

Sommaren är extra svår för de med ätstörningsproblematik av en mängd olika orsaker. För de flesta unga är mycket av livet och dess rutiner beroende av skola och skolterminer. Där kanske både vardagsrutiner, skola och aktiviteter hjälpt en att fokusera på annat än de här jobbiga tankarna och beteendena. Kanske har man kunnat lägga upp sin mat kring frukost innan skolan, lunch under skoldagen, och middag efteråt. 

Så kommer sommaren, och rutiner kastas omkull. Men också den fria tiden kan göra att ätstörda tankar får större spelrum, och man har inget annat riktigt som distraherar. Även pressen kring vad en sommar ska vara, vad man ska göra, hur man ska må påverkar. 

Sommaren kommer med många speciellt triggande situationer. Som att behöva vara lättklädd. Eller gå och bada. Vi hör många i våra stöd prata om att bara äta en glass med kompisarna kan vara något enormt triggande och stressande. De kan tänka på det innan, under och efter. Att de oroar sig innan för situationen, känner ångest under och ältande, dömande och kanske straffande tankar och beteenden efteråt. För någon med ätstörda tankar och beteenden är det svårt att njuta, att slappna av, det finns ett stort kontrollbehov och en stor tankeverksamhet kopplat till mat, vikt och kropp i väldigt många olika situationer. 

Hyperideal som är fruktansvärt skadliga

Under 2024 genomförde Tjejzonen tillsammans med företaget Kicks en Sifo-undersökning kring tjejers syn och tankar kring självkänsla, utseende, ideal och smink. Resultatet presenterades i rapporten ”Hyperidealen 2024”.

Resultatet visade på att 92 % av de tillfrågade kände negativ press kring sitt utseende på grund av rådande ideal. 83 % uppger att de har kroppskomplex som begränsar dem i deras vardag. Majoriteten av de tillfrågade säger att de ibland undviker sociala sammanhang eftersom de inte känner sig bekväma i hur de ser ut. 

Under 26 års tid har vi stöttat tjejer genom att lyssna och gett kraft till unga tjejer att till exempel fortsätta gå till BUP, våga berätta för sin förälder eller ta ett första steg och ringa vårdcentralen. Vi är ett viktigt komplement till de vårdinstanser som finns. Det är väldigt tydligt för oss att det finns håligheter i väven av stöd som gör att många unga tjejer faller igenom. 

Vilka insatser behövs från samhället?

Preventiva, förebyggande insatser skulle vi säga är något av det viktigaste. Samhället behöver finnas där och fånga upp dem som riskerar att utveckla svår ätstörningsproblematik tidigt. Det här poängteras också i de nya nationella riktlinjerna för ätstörningsvård som presenterades under våren, att det behövs kompetenshöjande insatser och utökade insatser inom lägre vårdinstanser. Det går nästan att läsa mellan raderna att ätstörningsvården inte sett optimal ut, och att det saknats kompetens, kunskap och erfarenhet av behandling utanför specialistklinikerna vilket gjort att de flesta fall remitterats dit, där väntetiden kan vara lång och det finns en risk att sjukdomen under väntetiden förvärras.

Det finns också något lurt i den här sjukdomen, som vi ser nämnas om och om igen av de vi talar med, och det är att man inte anser sig vara sjuk nog för att få stöd. Hur svår problematiken man har än är. Detta gör att många undviker att söka stöd. Där ser vi att man behöver göra riktade insatser och uppsökande verksamhet för att försöka fånga dessa personer tidigt. Innan det blir för allvarligt och innan dessa tankemönster har gått allt för djupt. Det räcker inte med att sätta upp en skylt och säga vi har öppet, eller stängt under sommaren – återkom i höst. 

I Tjejzonen har vi även vår allmänna chatt. Där får tjejerna prata om precis vad de vill, ingen fråga är för stor eller för liten. Det är ett sätt att fånga upp tankar innan det har utvecklats till en livshotande sjukdom och också en väg för att nå fram till tjejer som inte anser att de själva har en ätstörning de vill söka vård för.

Att stötta även de som inte har direkt livshotande problematik vinner alla på

I debatten kring ätstörningsvård och sommar så ser vi på Tjejzonen fortfarande att flera grupper missas. Exempelvis de som inte kommit så långt att de behöver intensiv behandling, utan får stöd och behandling inom lägre vårdinstanser. Det kan vara skolkurator, BUP kontakt eller annan typ av behandling, som tar ett vad de kallar kanske naturligt uppehåll under sommaren för att återuppta kontakten till hösten. Här blir de drabbade lämnade helt för sig själva. Men även de efter behandling, som ansetts friska, men som nu behöver fortsatt stöd för att inte falla tillbaka i sin problematik. 

När sommaren kommer försvinner deras trygghet och rutiner, och där ser vi att de beskriver hur kontroll och viljestyrda beteenden och tankar kan blossa upp igen när de får större spelrum, när de lämnas ensamma att ta sig igenom sommaren på egen hand. Där ser vi på Tjejzonen att det behövs snarare mer stöd, än mindre, och att det behövs riktade insatser, att man fångar upp de här personerna som annars riskerar att problematiken utvecklas till något värre.

Vi gör vad vi kan, men det är för lite

Vi i den ideella sektorn gör det vi kan med våra resurser. Tjejzonens ätstörningschatt är öppen varje kväll året runt. Vi finns där. Men det är inte bara vi som kan ta ansvar, det behövs dels mer resurser för att vi ska kunna utveckla vår verksamhet och möta de här tjejerna under fler av dygnets timmar och på andra sätt under sommaren. Det behövs också professionellt ansvar för att finnas där för de här personerna tidigt, att fånga upp dem innan sjukdomen utvecklas till att kräva mer intensivt stöd och vård.

Vi kräver mer lågtröskelstöd. Det ska inte behövas att omvärlden bekräftar det sjukdomen redan tänker, att de inte är sjuka nog, att det måste gå så långt att de kräver intensiv behandling, att det är först då de får hjälp. Nej, hjälp ska kunna komma redan tidigt. Vänta inte, sätt in riktade insatser under sommaren. Kan vi hindra att fler insjuknar svårt, sparar vi in resurser även om det i början krävs att det läggs på mer riktade insatser för att fånga upp i ett tidigt stadie. 

Om vi kan hjälpa de här tjejerna att ha ett mer glädjefyllt sommarlov, då har vi kommit någonstans.